Gammal Rasbeskrifning

Förbrytaren i Förenta Staterna har numera en annan farlig fiende än allmänhetens och lagens menskliga skyddsvakter, och denna fiende är blodhunden. Han är den mest intressanta af alla hundvarieteterna, och är verkligen ett ädelt djur genom sin förvånande intelligens, sin minnesgodhet, sina varma känslor i både kärlek och hat, sitt mod, sin intensitet i ändamål och sitt rent mirakulösa väderkorn.

Den nu i Staterna förekommande blodhunden är icke samma djur, som före det stora kriget underhölls i Sydstaterna för uppspårandet af slafvar, eller som ännu lär förefinnas på Cuba. Detta djur var eller är ättlingen af den engelska fullblodshunden och af någon annan stor hund - af "the mastiff~ eller af den danska hunden. Både denna halfblodshund och den verkliga fullblodshunden blefvo under inbördes kriget fullständigt eller nästan fullständigt utrotade af unionstrupperna, som hade bestämda ordres om djurets tillintetgörande, hvar det anträffades, och som häri trofast understöddes af slafvarne, hvilka hyste ett vildt hat till blodhunden.

Den blodhund, som nu underhålles i Staterna, är den engelska fullblodshunden, och har först på de par sista årtiondena blifvit införd i landet, hvarest den ingalunda är allmän och hvarest den liksom i England betingar ett högt, ibland ett till flere tusen dollars uppgående pris. Den förekommer här och hvar som "familjedjur" eller som sällskap och skydd för sin egare, men den användes företrädesvis för uppspårandet af förbrytare, och underhålles på några ställen af personer, som göra det till sitt yrke att uppföda och för det vanliga uppspårningsändamålet uthyra dylika djur. De flesta blodhundsstationer förefinnas i Vestern; den enda jag där för tillfället erinrar mig eges af Dr. Fulton i staden Beatrice i Nebraska. Men äfven i Ostern finner man dem flerestädes, och i slutet på 88o-talet såg jag 3 magnifika, präktiga exemplar af blodhunden i New York på en "dog-show" i Madison Garden.

Blodhunden har ett egendomligt utseende, och faller så i ögonen att jag, då jag första gången såg honom, genast efterfrågade rasnamnet. Det är en måttligt stor hund, mycket mindre än St. Bernhardshundarnes nu kvarlefvande aldrig fullt "äkta" ättlingar eller än den danska hunden eller än en engelsk deerhound - en stor blodhund väger föga öfver 40 kilo. Han har en lång och baktill i midtellinien starkt höjd hjessa, lång kraftig nos med stora näsborrar, och långa hängande öron. Äfven öfverläppen hänger festonlikt ned på sidorna; det undre ögonlocket är också stort tilltaget och hänger ned från ögongloben, i hvad en läkare skulle kalla ett fysiologiskt ektropion. Pelsen är något raggig men icke mycket långhårig. De djur jag sett ha alla varit brungula till färgen. Till formen liknar blodhunden af våra vanliga hundar mest stöfvaren, men är större än denne, och afviker särskildt från stöfvaren genom sin ofvannämda mycket karakteristiskt baktill i midtellinien höjda hjessa. Jag hade på något sätt fått för mig att den engelska blodhunden skulle vara identisk med tyskarnes Schweisshund. Så är emellertid icke förhållandet; de båda " raserna " (~ varieteterna) äro alldeles åtskilda. Den tyske "svetthunden" är mindre än blodhunden och har glattare pels, saknar den höga hjessan och har icke hängande (öfre) läpp och (undre) ögonlock som blodhunden. Det är icke utan, att svetthundens ben, ehuru äfven relativt betydligt längre än taxens, till sin form påminna om dennes ben, ehuru de icke äro, så att säga, utsvarfvade i lika starkt utpräglad rococcostil. En afkomling af en blodhund och af en tax borde mycket likna svetthunden.

*) Genom sitt yttre imponerar denne senare på långt när icke så mycket som den engelske blodhunden, och jag kan, på grund af de visserligen få exemplar jag sett af den förre, icke tro annat än, att äfven skilnaden i inre egenskaper måste vara högst betydlig, och att svetthunden är en långt mindre utrustad hund än blodhunden.

Till sin natur är blodhunden egendomlig och ytterst intressant. Hans rykte för elakhet, grymhet och vildhet är liksom så många andra dylika rykten alldeles falskt; det har också, som redan nämdt, uppstått icke så mycket genom hans egen som genom halfblodhundens verksamhet. Blodhunden är tvärtom, för att använda Furst Bismarcks uttryck om sig sjelf, "eine sentimental angehauchte Natur" - Han älskar af hela sin själ sin herre, och han är mycket barnkär. Jag såg en gång i en trädgård tre småpojkar leka med en fullblodshund på det sätt, att två drogo honom framåt i hvar sitt öra och en halade med all makt i motsatt riktning i svansen. Det ädla djuret såg med sina stora, kloka ögon på mig helt allvarsamt och hans blick sade nästan lika tydligt, som om han uttalat orden: " man måste naturligtvis stå ut med dem, men du ser sjelf, att man behöfver ganska mycket tålamod för att kunna göra det.

Men blodhunden har ett stolt och känsligt sinne och ett ypperligt minne. Det duger icke ens för hans husbonde, att mer än hvad fullt rättvist och rimligt är aga honom. Och det duger icke alls för någon annan att göra det. I de flesta fall anfaller han då genast, och har han väl en gång anfallit, så är han en farlig fiende, det han med den hos honom inneboende energien uppsåt ofta icke slutar att använda sina tänder, förr än han blir ur stånd att göra det. Ser han sig icke stånd att genast utkräfva sin bot, så afstår han ifrån den för ögonblicket -- men han glömmer aldrig en oförsonad förorätt. Jag säger uppriktigt, att jag icke vill alltför strängt klandra den sidan af hans natur; jag har svårt att tro, att han skulle kunna vara så trofast och varm i sin tillgifvcnhet, om han icke också kunde vara det i sitt hat. Och vi merlniskor veta att en rättvis (och icke ytterlig eller på förbjudna vägar uppnådd) vedergällning smakar så godt som godt rödvin, och att den liksom detta smakar desto bättre, ju längre den "fått ligga till sig". Har någon på något oberättigadt sätt djupt sårat oss i vår stolthet, så svärja också vi en ed om vedergällning, och mången af oss går långa och mödosamma vägar för att utkråfva den.

Under vanliga förhållanden anfaller blodhunden ingen, icke ens den, som han spårat upp. Han blir mot slutet af förföljandet, och då han känner att han närmar sig målet mycket liflig, och låter höra ett doft skall, under det han med ökad fart ilar framåt med nosen mot marken. Men när han får sigte på sin man springer han blott, om han icke fasthålles af kopplet, fram till honom, nosar på honom, vänder sig om till sina ledsagare och ser på dem, som ville han säga: "här har Ni honom nu, och det var piggt gjordt af mig att nosa rått på honom åt Er."

Hvad blodhunden kan uträtta med sitt väderkornförefaller nästan " öfvernaturligt ". Man kan påstå, att om man blott vet hvar någon gått fram, och inom icke allt för lång tid kan få dit en blodhund, så är denne någons utsigter att undslippa att bli uppspårad högst obetydliga.

Det är naturligtvis fördelaktigare att få blodhunden under första än under andra dygnet, men äfven om han sättes på spåret först på tredje dygnet, så har en god hund under gynsamma förhållanden, särskildt under torr vederlek, som i dylika fall torde vara en " conditiosine qua non", ofta ännu tydlig förnimmelse af den skilnad i lukt, som alltid förefinnes mellan detta särskilda spår och alla andra spår, som korsa det. Liksom de flesta varelser i besittning af någon stor talent är blodhunden ytterst energisk under utöfningen deraf. Hans ifver är så stor, att ingen hinner följa med fort nog, utan hunden drar alltid i kopplet; om han lössläppes, "spränger han sig" ibland under det rastlösa förföljandet, och dukar själf under för sin ifver. #Vid vatten blir han rådvill, springer först i ena, sedan i andra riktningen längs stranden, och företager derefter samma manöver på motsatta stranden, till dess han återfunnit spåret. Förlorar han spåret på fast mark, springer han sökande i allt större cirklar. Det händer, att blodhunden följer spåret öfver berg och dal på en längd af 20 svenska mil.

Af 23 fall, i hvilka Dr Fultons spårhundar användes för eftersökandet af förbrytare, blefvo dessa fasttagna i alla fallen och öfverbevisade och dömda i 8 fall. Till och med på starkt besökta platser går blodhunden efter spåret. I en stor stad begicks ett mord på natten. Då blodhunden på morgonen sattes på spåret, var trafiken på gatorna redan rätt liflig. Icke förthy drog hunden detektiverna i snabb fart genomen lång aveny ett par engelska mil ut på landet, och från vägen plötsligen in på en liten sidoväg, sprang upp till en man, som stod och tvåttade sig vid en pump, och stannade invid honom. Mördaren var dermed upptäckt, blef genast arresterad, samt sedermera öfverbevisad och hängd.

I en liten stad i Vestern hade en förbrytelse blifvit begången. En stor del af befolkningen hade infunnit sig vid stationen för att bevittna ankomsten af de genast från Beatrice förhyrda blodhundarne. Förbrytaren sjelf befann sig bland folkhopen, och trodde sig i säkerhet. Men hundarne stannade envist vid mannen, och betygade på sitt vanliga sätt att de fullgjort sin uppgift och mannen bekände i sin häpnad genast.

*) I afseende pt hufvudets form och allmänna utseende förefaller det mig, att den engelska fullblodshunden, den tyska svetthunden, en österrike och i Syd-Tyskland allmänt förekommande "deutseher Jagd- hund", pointern, stöfvaren samt den vanliga taxen tillsammans bilda en grupp för sig, mellan hvilkas olika varieteter likväl mycket tydliga skilnader förefinnas.