För hundra år sedan träffades 150 blodhundsägare, poliser och journalister för att verkligen testa ”hur bra” blodhundar var på att spåra människor (läs; fångar på rymmen). Tidigare hade man gått skallgång och letat på annat sätt men nu skulle det spåras. Det var helt nya idéer och så att säga ”fresh fields” för efterspaning av rymlingar och andra bortsprungna personer.

På samma plats men 100 år senare träffades 30 entusiaster vid vad som en gång var dåvarande initiativtagaren Edwin Broughs hus i Ravenscar beläget i Norra Yorkshire. Träffen organiserades av Jane Crease. Hon är väl känd även här i Sverige eftersom hon dömde vår utställning och spårtävling i Linköping 1984. I oktober 1998 var det ABB (Association of Bloodhound Breeders) som stod för värdskapet. Blodhundarna spårade denna gång figuranter tvärs över ”The Brow Moor”. David Crease berättar att de har ca 1 km långa spår och att stövlarna inte var preparerade med någonting det var ”clean boots”. Vid dessa nutida spårprov närvarade Sir Charles Legard vars farfars far var med vid det första. Jane Crease påpekade för KC Gazette att detta med Bloodhound Trials inte är någon stor sport men att det är nog inte många sporter som sätter sådan fart på deltagarna. Många äldre deltagare skenade som ungdomar över heden för att hålla jämna steg med sina hounds.

Starthjälp för spårning med blodhund!

# Skaffa en spårsele. Tänk på att en blodhund är mycket ”djup byggd” så det går åt en lång rem runt bröstkorgen. En sele består av en sådan och sedan en rem framåt i höjd med bröstknappen. Dessutom finns två korta remmar för att hålla framremmen på plats. Denna sele skall bara användas och förknippas med spårning inget annat.

# Skaffa en spårlina på 10, 15 kanske 20 m. Linor kan finnas på löpmeter. Ingen ögla skall finnas för handen som ett koppel har. Linan skall ej bränna när man drar med handen. En ögla fastnar i rötter och annat, det orsakar otrevliga stopp och ryck. Linan skall släpa och föraren skall inte vara i den yttersta änden utan vara följsam.

# Vidtala en spårläggare som är klädd för väderleken. En person som är beredd att gå ett spår som är 400 m till att börja med och sedan när hunden är mera van mycket längre än så. Spårläggaren skall lämna en ”luktsak” (”smeller”) vid starten och ha godis i fickan. När hunden har hittat rätt skall den inom sju till tio sekunder få en godsak FRÅN spårläggaren som belöning. Spårläggaren måste vänta vid spårets slut och är alltså markeringen för ett avslutat arbete. Det bästa är att föraren inte exakt vet hur spåret ligger för att undvika att man stör hunden genom att inte lita på den och försöka styra vägval tex. Hunden skall arbeta självständigt. Vid färska spår ligger alltid spåret lite vid sidan av var spårläggaren gått eftersom det nästan aldrig är helt vindstilla.

# Välj platser och de skall vara olika så inte hunden förknippar spårning till bara en enstaka plats. Det skall inte vara tamdjur där och inte fullt av människor. En hage med boskap är det värsta scenariot. De kan vara enormt farliga, även om de är snälla annars, om de inte är vana med folk & hundar. Undvik även elstängsel och taggtråd.

Tänk er att hela omgivningen är fylld av olikfärgade ballonger. Ganska lätt är det då med synen att följa ett spår av tex gula ballonger bland alla andra färger. Liknande fungerar det med luktspår för en hund men det är inte synen utan nosen som arbetar.

Hunden skall inte vara aggressiv mot någon varken andra personer som kanske korsar spåret eller mot spårläggaren.

Vid starten säger man SPÅR eller SÖK Det viktiga är inte vad man säger utan att man ALLTID använder samma ord som startsignal. Man skall säga ordet tydligt och som ett ord inte inbakat i en mening. Det skall också sägas vänligt och uppmanande.

För blodhundar har man inte markeringar utlagda i spåret som man gör vid spårning hos Brukshundklubben. Där har man inte heller en bestämd person som spårläggare utan en okänd som lämnar en sak VID SLUTET. Om blodhunden markerar en tappad sak så är det bra men det är inget man kräver i första hand utan man söker personen.

Om man LÅNGT SENARE vill träna sin hund på mycket gamla spår kan man inte kräva att spårläggaren skall ligga och vänta i spårslutet i flera dagar. Då kan man markera platsen och sedan ta sig dit så att säga bakvägen Detta måste då ske utan att spårläggarens vittring blåser i ansiktet på hunden så att säga i förväg.

taget ur blodhundens rasdokument 2005-10

Spårlänkar

Tidningsklipp om spårning